tisdag 30 november 2010

Mia Skäringer skriver i sin krönika

i Yourlife att hon aldrig har vågat vara ensam.
Jag har aldrig vågat vara tillsammans.
Hon har aldrig varit självständig.
Jag har alltid varit ensam.

Min känsla är ändå att vi är sprungna ur samma räddpöl.
Olika strateriger för att komma ur den bara.

Malin Persson Giolito skriver i samma tidning om om sitt år i Florens.
Det nog är bra för henne att vara tillbaka i Bryssel.

Livet som coach

är minst sagt omväxlande.
Idag har jag coachat en butikschef, en som vill ut ur sitt medberoende och en person som vill sätta ett nytt fokus på sig själv efter småbarn och makens otrohet.

Mer Jobb:
Nu sparkar jag snart igång "Nej, nu jävlar"- workshopen och jag har valt att göra just den enbart för kvinnor.
Hoppas att ni fortfarande är sugna på att sätta ner foten, stärka modet och gå ut från utbildningslokalen med en nyanserad syn på er själva och vad ni faktiskt förmår.

Mindre Jobb:
Ingen har ringt efter min strålande audition med tuschpennan.
Det gör inget och är tur eftersom jag är inbokad för jobb på dysberoendekliniken den dagen det är inspelning.

Dagens kille, Anders,

ska visst ha något med julens slask eller brask att göra.
I alla fall har jag hört min lillebror säga det i alla år.

Det ryktas om att det är tio minusgrader ute och det passar mig perfekt.
Forden och jag ska ut och åka klockan tio, och i det stora köpcentret som jag ska coacha i finns det ett stort och varmt garage.

Innan dess har jag en telefonklient så jag sägar hejsan hoppsan så länge.
På återhörande.

måndag 29 november 2010

På torsdag

är det föreläsning igen, det har ni väl inte glömt? Ni hittar länken till bokningen i högerkolumnen.

Jag petar i de sista detaljerna nu, för även om jag pratar helt utan manus så måste jag ha någon form av agenda; den kan dock ändras beroende på vilka som sitter i publiken och på vilka frågor de ställer.

Som vanligt blir det en liten och intim tillställning, precis som jag vill ha det när jag pratar om oss som älskar för mycket.

Idag hade jag gärna varit på Simonas föreläsning tillsammans med Marcus Birro (alltså Simona Och Birro, jag ser felet...), men det hanns inte med den här veckan.
Hon är å andra sidan på gång med sin internationella lansering så det kommer fler tillfällen, det är jag övertygad om.

Nä,

jag får ingen ordning på mitt trådlösa bredband och får stå ut med min 15-meterssladd så länge.
Jag hatar sladdar.
När sonen kommer hem får han testa trådlösheten hos sig, och om det fungerar hos honom kan det vara ett nätverkskort som är trasigt i min burk.
Allt enligt Bredbandsbolaget som har försökt att hjälpa mig halva förmiddagen.

Nästa klient är snart på ingång och innan dess behöver jag dra en dammsugare över golvet, men först ska jag slänga i mig lite müsli.
Med tanke på förra inlägget är det inte särskilt begåvat, men idag finns det inget att välja på.

Jag springer vidare, snart är det tisdag.

Jag väger XX,8 kilo.

Det är många år sedan min kropp landade på just den vikten och vare sig jag går upp (jul) eller ned (deppig), så är det alltid dessa XX, 8 som jag kommer tillbaka till.
Kroppen verkar ha ett minne av vikt, precis som den har av träning.
Min väninna som har en spridd cancer berättade om hur hon efter sin första träning efter en lång sjukfrånvaro direkt hittade tillbaka till sin kropp tack vare att hon hade tränat den innan.
Hennes onda rygg rätade sig och den smärta hon hade känt så länge minskade efter bara två träningstillfällen.

Kroppen är inte dum.
Det är oftast vi som är dumma mot den.
Själv äter jag inte särskilt nyttigt eller tränar regelbundet.
Det är inte särskilt snällt mot min hydda som förhoppningsvis ska bära mig åtskilliga år till.

Idag ska jag äta broccoli.

Kära vänner,

det är måndag.

Vi startar upp morgonen med frukost och snack om konspirationsteorier. Det är sonen som har ordet och jag nickar och försöker hänga med.
Mitt emellan oss ligger Misse och puttar med nosen på den som har mest lust att killa honom bakom örat.

Det var väl allt så här dags.
Jag misstänker starkt att vi hörs senare.

söndag 28 november 2010

Jag var nödd och tvungen att möblera om.

När jag får en tanke i huvudet så gör jag väldigt gärna något av den, vare sig det gäller att flytta skåp så att köket blir mer avskärmat eller att ha en workshop med namnet "Nej, nu jävlar!"

Jag sitter aldrig i köket och i mitt gamla kök satt jag jämt.
Det här har ingen vägg mot hallen och jag saknar den ombonade känslan, kanske mest för att det är öppet mot just en hall...
Om det blev bättre efter skåpflytten återstår att se, eller rättare sagt känna.
(Bakom skåpet återfinns köket)


Bakom skåpet i köket kunde jag nu placera den hjulförsedda skänken jag har haft i hallen under den berömda tunga spegeln, och istället lyfta in ett fult ikeaskåp från balkongen som blev riktigt piffigt med tre skavankdöljande fårfällar från västkusten och ett par kuddar.
Nu ska jag laga mat.
Kan vi hoppas på att det känns lite roligare än det gjorde igår?

Helen Sjöholm

sjunger om Ärlighet.

Jag sjunger med.

Ett år var det beställt blå julkulor.

De stod inte att finna någonstans.
Inte förrän "Jonas" och jag tog en 24-timmars trip till Köpenhamn och julmarknaden på Tivoli hittade jag dem.




I år finns det blå lite överallt.
Jag nöjer mig dock med de danska.

Tivoli kan för övrigt rekommenderas om man inte har problem med köer, det danska språket eller tingeltangel.
För att få en kontrast kan man alltid besöka Christiania.

Två världar på 24-timmar är full möjligt.

Advent betyder visst ankomst

Och julen lär väl komma vare sig vi vill det eller inte.

För att det ska finnas rena kläder i alla lådor och skåp krävs det dock action och det ankommer på mig att det blir gjort.
Under tiden maskinerna jobbar tänker jag se filmen som aldrig blev sedd igår och sedan ta en promenad i vinterFarsta.
Det lutar åt långkalsonger idag.

Helen Sjöholm sjunger Billy Joel på fyran.
Det gör hon bra.
Låten heter "Ärlighet".
Bra text. Lägger in en länk senare.

God morgon!

lördag 27 november 2010

Här sitter jag och har stämning.

Bil till Rusta i Länna, väl inne hittade jag på tre minuter en perfekt fyrametersslinga, och sen var det bara att betala. Trodde jag.
Länna köpområde är perfekt, det är nämligen oftast folktomt.
Jag anade förstås att något var på gång redan när det var svårt att hitta parkering, men att alla skulle just till Rusta hade jag aldrig trott.
Jag tror att jag stod i kassakön med min gransfejkslinga i närmare 20 minuter.

Nu är den på plats.
Till och med sonen blev glad.

Eller så handlade hans glädje om att jag inte fick ett av mina hysteriska utbrott som annars har varit ett mycket vanligt inslag (i den annars så fridfulla Hellbergsfamiljen) just vid slinguppsättningen.
Men eftersom den inte ramlade ned utan istället formade sig perfekt runt gardingstången samtidigt som samtliga ljus tindrade fint, uteblev utbrotten.

Nu ska jag äta tre lussekatter och dricka julmust.
Har för andra gången hyrt "Snabba cash" och den här gången tänkte jag se den.



Nu har jag dammvippat

klart, och därtill blivit bjuden på polsk korv med potatissallad i festlokalen.

Många av dagens städare var närmare 80 år, men där satt det inte fast inte.
Att hoppa upp på stolar för att damma av rören och sedan krypa på golvet för att göra rent lister verkade vara en barnlek för dessa kruttanter.

Idag ska det bli advent i vårt hus.
Jag har i många år haft en granslinga med små lampor som har legat lite piffigt på gardinstången i vardagsrummet, men när hälften av ljusen hade slocknat tog jag bort den.
"Jag bryr mig inte", sa sonen och så trodde jag att jag inte brydde mig heller.
I år gör jag det och ska därför kolla om jag hittar någon prisvärd på Rusta.

Hur mycket, och med vad, pyntar ni med till första advent?

Men titta

Sanna Ehdin skriver om min föreläsning på torsdag.

Tusen tack.

Lördag

Föreningens städdag börjar inte förrän klockan 11.00 men jag funderar starkt på att börja redan nu så kan jag avsluta lite tidigare.
Det jag känner starkast för att ta tag i är tvättstugan, möjligtvis för att det är den enda gemensamhetslokal jag använder.

Något helt annat:

"Man måste knåda till han blir blank".
Citatet kommer från bagaren som just nu knådar pepparkaksdeg på fyran.

Sånt tycker jag är kul en lördagsmorgon.

fredag 26 november 2010

Idag ska jag testa

knölarnas funktion till "På spåret".

Jag tänker suga ut varje minut ur denna ljuvliga fredag eftersom min bostadsrättsförening har städdag i morgon.
Tyvärr måste jag visa upp mig eftersom jag inte har en god anledning att utebli som jag har haft de andra fyra (?) åren.

Jag ska ha med mig en skurtrasa eller två.
Det ska städas i tvättstuga, snickarrum och gemensamhetslokal.
Med tanke på hur många av mina grannar det är som närmar sig 95-års strecket så är det verkligen min tur att ta tag.

Idag ringde en av de rara damerna på dörren och frågade om jag kunde gå från våning till våning i vårt åttavåningshus och leta efter hissen som visst vägrade att röra på sig.
Hon var helt slut efter att ha tagit sig 1 tr till min dörr och att slänga upp henne på ryggen och bära henne till plan sju där hon bor hade inte varit att tänka på, därför var det extra viktigt att hissen återfanns... och fungerade.


Tack och lov hittade jag den på plan tre och kunde trycka ned den till damen som använder rullator och alltid har nylagd hår.

Hoppas att alla rullatortanter och farbröder struntar i morgondagens städning.
De behöver lite ledigt från sådant slit och släp.

Hurra

Coach och föreläsare Hellberg har blivit inbjuden till en julfest, en fest för inspiratörer som jag var bjuden till förra året också.

Kvällen inleds med en paneldebatt av idel ädel om inte adel så i alla fall nästan, och därefter börjar festligheterna.
Förra året var jag ny, lite nervös och väldigt... vi kan väl kalla det oframfusig. I år kan jag i alla fall hälsa på Kay Pollak som ju faktiskt har läst min bok.

Buskul. Jag har redan börjat putsa klackarna.

Jag har just varit iväg för att hämta sonen som hade glömt bort det och istället tagit sig till gymnasiemässan där han representerar sin skola.
Alltså åkte jag till centrum för att handla och tack vare min enorma matfantasi kommer det att serveras tacos idag.
Det kan mycket väl hända att vi åt det förra fredagen också.
Dagens nya är dock JULMUST.

Det är första adventhelg och den börjar, ett två tre, NU.

Jag träffade en av mina äldre damer

i tvättstugan som frågade hur det var möjligt att jag har en son som är 16 år.

Den här dagen börjar bra.

- Tager du,

Åsa Birgitta Hellberg, denna Åsa Birgitta Hellberg till din äkta hälft att älska i nöd,lust och trohet till den dagen du dör, tack gode gud, Amen?

Det kan hända att jag hänfaller i bigamism en vacker dag, men i det här fallet är det okej.

Idag ska jag bara gulligulla med mig själv.
Vad det betyder har jag inte bestämt än, men att det är något snällt det vet jag.

Om du har klart för dig hur du kliar dig själv under hakan idag, så berätta om det i kommentarsfältet.

Mina vänner, det är fredag.

torsdag 25 november 2010

Sinnesrobönen för medberoende

Jag hittade den när jag återförde prylarna till sina respektive lådor:

Gud
ge mig sinnesro att acceptera de människor jag inte kan förändra.
Mod att förändra
de människor jag kan
och förstånd att inse
att den människan är
jag.

25 250 personer

har köpt - och förhoppningsvis läst - Casanovas Kvinna i pocket.
Upplagan är slut efter nio månader och nu går pocketen i graven.
Hade de tryckt en ny hade jag blivit jätteglad, men nu är jag - ett par dagar efter beskedet -glad över att det inte blev så.

Jag vill inte för alltid vara "SexmissbruksÅsa", det finns så mycket mer som jag brinner för - och också vill fokusera på - som coach/föreläsare/skrivare.

De som vill och behöver läsa Casanovas Kvinna hittar den fortfarande inbunden men för mig är det dags att gå vidare mot nya mål.

Det här kan ju bli hur spännande som helst.

Dagens Oprah

handlar om brilliantly ageing women.
Nu såg jag bara med ena ögat så jag vet inte om programmet handlade om de inre eller yttre briljansen, men med Raquel Welch i soffan var väl det yttre inte helt oväsentlig i alla fall.
Oprah själv visar upp sig utan makeup ibland och det tycker jag tyder på mogenhet.

Finns det något som "brilliantly ageing"?
Vad är det för dig?

Funderar

Att börja gilla sig själv kan utvecklas till en livslång kärlek.

Det är ett av de teman jag funderar på att göra till en föreläsning och jag tror minsann att jag kommer att väva in en hel del av det redan på torsdag kväll.

Tänk om människor kunde titta sig i spegeln och göra tummen upp, inte säga så elaka och dömande ord till sig själva och sätta fokus på sina egna känslor istället för att försöka sig på att tolka andras?

Jag gillar mig själv som tusan vilket innebär att jag får göra misstag, vara sämre än många andra och ha svarta ringar under ögonen på samma sätt som jag får ha framgång, vara bättre än många andra och ha rosor på den välklappade kinden.
Jag får vara ledsen, glad, arg, oförstående, förståndig, snäll, dum, svag, stark och jag är ändå jag.

Ett till tio; hur mycket gillar du dig själv?

Idag måste jag städa

upp allt det jag vräkte ur överallt igår när jag försökte hitta min extranyckel till bilen.

Vet ni hur mycket småptryttlar jag har och vad mycket konstiga saker som jag av någon anledning har sparat på?
Nu kanske det inte är så konstigt att spara sonens betyg och det var ju kul att äntligen hitta det som jag letade som en galning efter för ett par år sedan.
Att det låg just i den lådan, mitt bland alla oväsentligheter, hade jag inte en aning om.

Den som spar den har... en massa skit.

Hur bra är du på att rensa?

onsdag 24 november 2010

Varning för att skrapa rutor med motorn på

och med stängda dörrar.
Forden gick i baklås idag.
Efter Tre och en halv timma - och troligtvis den längsta tomgångskörningen någonsin på Skånegatan - kom en bärgare och hjälpte mig.
Då hade jag fått skjuts hem för att hämta reservnyckeln som inte fanns någonstans och tillbaka vid den puttrande bilen försökte vi göra sönder en ruta med en kofot.
Vi kan nu konstatera att jag har väldigt genuina rutor på min bil.

När jag till sist gav upp och ringde bärgaren (med sonens mobil som jag snodde när jag var hemma eftersom min låg i bilen) tog det bara 50 minuter innan den kom, och med lite trix och fix fick han upp min dörr.
Dessutom hade han vänligheten att köra efter mig till bensinmacken vid Globen eftersom bilen då troligtvis enbart gick på de gaser som var kvar i den tomma tanken.

Summasumarum hade det blivit betydligt dyrare med en krossad ruta än de 1100 kronor som hjälpen från AssistanceKåren kostade.

Det är väl synd att säga mitt första möte med bilbärgning gav mersmak, men jag skulle inte tveka att ringa igen om jag behöver.
Bra, trevlig och snabb service, särskilt med tanke på att Stockholm nästan har stått stilla idag.

Vad det var som utlöste låsningen är svårt att säga, men det är tydligen inte helt ovanligt.
Min svägerska råkade ut för det och då hade hon sin son i bilen...

Nu är jag hemma, fyra timmar för sent, men jag är Hemma!
Som jag har längtat.

Forden och jag

ska snart ta oss till Dysberoendekliniken.
Tittar man ut genom fönstret ser det ut som om det det kan vara en god idé att vara ute i tid (som om jag inte alltid är det...)

Check, check, check på det som jag hade på förmiddagens lista.
Hela eftermiddagen går åt till arbetet på kliniken och det känns bra att listan på göranden är nollad.
På min lista står bara det viktigaste, och gör jag en lista glömmer jag resten.
Smart.
Det andra kommer att dyka upp ändå och ju viktigare det blir desto närmare kommer det listan med det jag kan/vill/måste göra.
Att fundera på det jag ändå inte hinner/vill/kan är onödiga tankar och sådana ägnar jag mig inte åt.
Då skriver jag hellre ner dem så att jag ta fram dem när det är läge.

Ut ur hjärnan och ner på papper är en bra idé.

En annan jul

Förra året var jag helt ensam.
Det var annorlunda.
Inte så sorgligt som det låter, men heller ingen dans runt granen.
Jag åt lite skinka, läste, såg på Kalle och någon film.
Karl-Bertil Johnson missade jag precis som vanligt.

När juldagsmorgonen glimmade var jag glad.
Sonen kom hem.
Allt var som vanligt.

I år är alla välkomna hit om de vill.
Reglarna är enkla: Gilla läget.

Vi tänker inte klä oss i glittrande girlanger, inte heller kommer det att serveras revbenssjäll med hemlagat äppelmos.
Gröten levereras i en tub och skinkan är färdigkokt.
Värdinnan kommer att ha på sig sin finaste flanellpyjamas och det kan hända att hon bjuder på en och annan jultruddelutt.

Kanske någon av de här?

tisdag 23 november 2010

GRRRRR

"De inställningarna som har sparats på den här datorn för nätverket matchar inte nätverkets krav."
Det betyder att jag helt plötsligt efter 10 månader inte kommer åt min dator trådlöst utan är hänvisad till att dra en 15- meters sladd från routern till min fina arbetsplats i soffan.
Jag ringer Bredbandsbolaget i morgon, hoppas de kan hjälpa mig.

Eftersom jag inte hade en tillräckligt lång sladd fick jag glida iväg till centrum, och jäklar vad halt det var.
Nu kan ju jag trippa fram och känna mig för men hur gör alla äldre, eller de som kanske har ont?
Hoppas att de får hjälp, alternativt håller sig hemma.

Det kanske vore en bra affärsidé för sonen att erbjuda sig att handla åt alla gamla i vår bostadsrättsförening?

Det börjar bli busväder

hos mig, och efter ett besök i stan fick jag skrapa rutorna innan jag kunde komma in i min Ford och åka hem.

Nu sitter jag i min soffa och funderar på BAD, som i att doppa kroppen i något vått.
Jag funderar på när jag slutade bada och varför? När bestämde jag mig för att det är kallt i vattnet, och kan det ha kommit från en dag till en annan?

Jag tror att det började när jag blev kroppsmedveten, när min vita hy stack ut bland de bruna på stranden i Fjällbacka, när kommentarer gjorde ont och jag istället för att strunta i dem anpassade mig och satte på mig kläder så att all hud doldes.

När jag väl kom över det var vatten kallt och jag hade blivit en badkruka.
Jag kan numera ligga i grotesk värme utan minsta lilla längtan efter att svalka mig, men jag ligger i bikini.
Att ha rättat till en av två är inte så dumt.

Att fundera på bad just idag när det är vinter kan te sig helt ologiskt, och det är det också.
Nu ska jag tänka på något helt annat.

Och vill ni lära er mer om

vad tanke, känsla och agerande kan leda till för resultat så varmt välkomna till min nästa föreläsning, 2 dec, i Stockholm.

Varmt, varmt välkomna!

Klicka här.

Jag sa till sonen

innan eventet att vi kunde åka hem i paus om han inte tyckte att det var givande.
Det tyckte han.
Han skulle gärna se att vi åker till London i januari och går en tvådagars-utbildning också.

Joseph McClendon kom egentligen inte med några nyheter och mina egna föredrag går ut på samma sak, utan övrig jämförelse vill jag gärna tillägga. Han pratar för utsålda arenor och kursen i London är "begränsad" till tusen deltagare...

Anyway;
att sluta slå på dig själv och att göra sig själv till sin bästa vän känner du igen.
Du känner också igen att resultat, vare sig det är gott eller mindre gott, är det du får av:

en tanke, som leder till
en känsla, som leder till
ett agerande, som leder till
ett Resultat.

Bäst igår:
Att jag fick en helkväll med sonen där vi båda hade lika kul.

måndag 22 november 2010

08.03

Att skriva blogginlägg är viktigt men idag kommer min massproduktion tillfälligt att dippa.
Det är som med allt annat en fråga om prioritering.
Ingen kan göra allt, även om många av oss tror det fram till vi står med näsan i väggen.
Jag kan inte säga att det aldrig kommer att hända mig igen, men så länge jag låter bli att tvätta andras byk bäddar jag rätt fint för mig själv.

Hur har du det med prioriteringar, får du till dem så att du mår bra?

söndag 21 november 2010

Jag struntar i golvet,

det är en dag i morgon också.

Jag har pinat mig igenom en romantisk komedi med Jennifer Lopez som varken gav mig hjärtfladder eller skratt och vid närmare eftertanke kunde jag ha gett mig på golvet under tiden.

Vi vänder blad och tittar framåt
mot Måndag:
Flera klienter och på kvällen är sonen medtvingad att se en amerikansk coachguru på Intiman. Jag tänkte att han (sonen) kunde översätta det jag eventuellt inte förstår.

Way to go, Mom!

Jo då, det går framåt.

I vardagsrummet återstår golvet men det får vänta till jag har röjt resten.

På min tv sjunger idolerna.
Just nu Linnéa med "The winner takes it all", vilken framfördes på ett alldeles magiskt sätt av Meryl Streep i filmen "Mamma Mia".



Visst ser Pierce Brosnan ut som om han är kär på alldeles riktigt?

Jag har fått jobba rätt hårt på att hålla cynismen ifrån mig.
Ett sätt har varit att se på film och läsa böcker som skapar det där kärleksfulla pirret i kroppen, eftersom min kärlek utgår från mig själv och jag har behövt att bli påmind om det.
Ingen kan ta ifrån mig mina känslor.

Jag kan bli ledsen (och det ska gudarna veta att jag har varit).
Jag kan känna förtvivlan över alla svek och lögner.
Jag kan känna en ofantlig sorg över vad jag har varit med om.

Men ingen kan ta min kärlek ifrån mig.
När jag går tar jag den med mig.

Idag kommer dagens första inlägg

sent.
Jag somnade om.
Halleluja.

Det kan bero på att det knappt är dagsljus ute. Ett ljus jag skulle behöva denna städdag.
Nu får jag istället räkna ut var skiten befinner sig.
Å andra sidan har jag gjort det här förr och vet väl på ett ungefär var jag behöver svepa kvasten.

Jag drar helt enkelt igång så kan väl ni så länge berätta om hur mörkt och smutsigt det är hos er.

lördag 20 november 2010

Jag tänkte avslöja romansen

mellan Christer Sandelin och Malin Berghagen, men det sprack när han just gjorde det själv i "Så mycket bättre".
Annars får jag sällan höra skvaller; om det beror på att jag inte är betrodd eller om det är för att jag inte verkar vara så intresserad vet jag faktiskt inte.

Skvaller om mig själv kan jag däremot ägna mig åt:
En gång för hundra år sedan åkte jag med den mycket trevlige Herr Sandelin till en gemensam vän för att äta middag.

Det var det.

Om vardagsmartyrer

Klicka här.

Fake it till you make it.

Oerhört användbart för oss som verkligen vill förändra vår självkänsla och som tror att mental träning faktiskt kan ha en effekt.

Har vi svårt att sätta gränser är det superbra att göra det trots skakiga knän och dåligt samvete.
Agera som om du blir glad av komplimangen trots att du aldrig har hört nå´t så dumt som att du skulle vara fin.

Att leende säga Gomorron Darling till surputtan du ser i spegeln, trots att du allra helst skulle vilja ta bort den där spegeln för evigt, är också att fejka.
Men tro mig, hjärnan är lättlurad.
Om vi med vårt kroppsspåk (rätad rygg, leende mungipor) agerar som om vi redan vore där så är det betydligt lättare för knoppen att ställa om.

Varje tanke du har tänkt i hela ditt liv är skapad av dig och din kropp har hängt med varje gång. Vissa tankar är högaktuella - trots att de har hängt med i 20 år - medan andra verkligen har gjort sitt.

I min värld har alla självklankande tankar verkligen blivit omoderna.

Det nya är att prata snällt om sig själv och klappa sig på kinden.
Vips får vi in ett fysiskt minne av något som är bra: VI.

För första gången

var jag förra veckan tillsammans med människor som alla visste vem jag var när jag presenterade mig.
Casanovas Kvinna är välläst bland klienterna på Dysbereondekliniken, och många är där just tack vare att de hittade min bok.

Jag hade förmånen att för första gången få träffa klienter som helt trasiga mailade eller ringde efter att ha läst den, och som jag hänvisade till kliniken.
Idag, några månader senare börjar de läka.
Mycket tack vare nya vänner som aldrig dömer utan som tvärtom helhjärtat finns där som stöd, samma slags stöd som var en sådan enorm hjälp för mig själv.

Jag kan inte med ord förmedla hur starkt berörd jag är av att min berättelse har varit ett startskott för någon annans resa mot helning.

Sus föreslog

att det var melodikrysset jag ägnade mig åt på lördagar klockan tio.
Här kryssas ingenting, vilket är synd och skam eftersom det tydligen ska vara utmärkt gymnastik för hjärnan.

Jag kommer från en korsordsfamilj.
Mina finaste barndomsminnen kommer från det lilla rummet som kallades "garderoben" där mamma sov när hon var på besök. På mornarna fick jag krypa upp i hennes lilla smala säng och så löste vi Veckorevyns korsord tillsammans.
Jag fastnade aldrig för kryssen, däremot läste jag under många år Veckorevyn.
Idag tycker jag att det är synd att det inte var tvärtom.

Mamma löser fortfarande sina kryss och är glasklar i pallet.
Emellanåt får jag för mig att jag är på väg åt ett helt annat håll och sonens himlande med ögonen talar dessutom ett tydligt språk.
Jag vill kryssa och börjar med att ge er en dagsaktuell luring:

"Läggs in som par men kommer ut mol alena?"
Fem bokstäver.

Tillägg; stavas det mornar eller morgnar?

Men vad roligt.

Jens har läst min bok.

Jag tror att jag har

sovit klart eftersom jag vaknade av mig själv, men det vet jag mer om vid tre. Just nu gäspar jag, dricker kaffe och beundrar snötäcket utanför mitt fönster.

Det andvenstsfuskas lite här och där runt om i landet ser jag när jag kollar in vad min bloggvänner har för sig.
Själv håller jag naturligtvis på de regler som omgärdar julen och dess pyntning, och det kommer inte in en enda hyacint här förrän tredje advent. Sådana där långa röda som har flera klockor längst upp kommer också in då.
De julstjärnor som däremot är välkomna redan första advent trivs inte särskilt bra hos mig, i den här lägenheten.
I den förra höll de sig till påsk, men här lägger de ner verksamheten långt innan jul och frågan är om jag ens ska göra ett försök i år.

Å andra sidan behöver jag inte fundera på det än eftersom jag följer min sedvanliga manual, och då det är lördag idag - och klockan närmar sig tio - vet ni vad det betyder.

fredag 19 november 2010

Pommes i ugnen

och på spisen ska det snart snabbstekas lövbiff.
Jag åt en RisiFrutti till lunch.

Helt obegåvat, men alternativen uteblev idag.

Om ni undrar vad jag gjorde på min provfilmning kan jag berätta att jag mimade med en tuschpenna som mick.
Och nej, det finns inte skämsgräns.

Jag valde omsorgsfullt en rosa penna och sedan körde jag hårt inför kameran.



Det kan hända att jag överdrev något.
Jag har inte släppt loss framför en kamera på många, många år.
När man pratar sexmissbruk är det liksom inte aktuellt - eller för all del passande - att vicka på rumpan och låtsas vara världsstjärna.
Alltså kan jag ha gått overboard med min entusiastiska armviftande till den fiktiva publiken.


Vink, vink.
Nu ska jag äta.

Bra dag

Ja, det blir det väl, eller hur?

Min to do lista är lång idag och innebär dessutom att ta fram Forden ur garaget för lite farande hit och dit.
Bilen fyller 10 år i dagarna.
Den började sitt liv som min tjänstebil och när jag bytte jobb som inte krävde bilkörning köpte jag den av företaget.

Precis som jag så har den skavanker.
Bådas lack börjar bli lätt matt och det krävs en hel del puts för att vi ska glänsa.
Motorerna är inte lika spinnande som de en gång var och när vi ska vrida på ratten mot en ny riktning går det lite trögare än förut.

Däremot är vi båda pålitliga och med nya batterier går våra motorer igång tryggt och stabilt.

Det är fredag.
Nu kör vi!

torsdag 18 november 2010

Om jag skulle bo i ett hus skulle jag ha

en öppen spis.
En sådan där som som sprakar rejält av lätt fuktig ved.
Gas- och elektricitetsfjantar vill jag inte ha, inte heller en kamin eller kakelugn.
Nej, riktiga doningar ska det vara.





I båda mina föräldrahem fanns det murade öppna spisar.
Jag kan inte påminna mig om att vi eldade i dem en enda gång och det kanske inte jag heller hade gjort i mitt hus efter att nyhetens behag var över.


Verkligheten överstämmer dessvärre inte alltid med det jag diktar ihop.

Sitter med Misse och dator i famnen,

månadens nya Elle ligger bredvid mig och framför näsan svävar en pytteliten fluga fram och tillbaka, fram och tillbaka.

När en fluga är i farten kan man ju kanske tycka att katten borde intressera sig för den, men icke. Istället för att rädda mig från irriterande flygfän lommar han långsamt iväg till köket och lägger sig på den varma fönsterbrädan.
Den skulle jag vilja få plats på.
Efter nattens vädring glömde jag sätta på elementet i vardagsrummet och de arton grader som min gamla termometer från Fjällbacka visar är alldes för få för en frysprick som jag.
Min pläd är aldrig långt borta från mig så här års.
Med den runt mig och ett par tjocka sockor på mina kalla fötter klarar jag mig troligtvis genom det här vinterhalvåret också.

Om fem månader är det Skärtorsdag.

I morgon ska jag på en testfilmning

för en tv-trailer till någon form av komiskt program.

Jag petar in det mellan ett klientsamtal och ett vick på Dysberoendekliniken och större skillnad på engagemang går nog inte att hitta. Det passar mig bra eftersom det ena på intet sätt stör det andra, tvärtom får jag energi av att prova något nytt, lekfullt och lite galet.

Idag vet jag vad jag vill ha i mitt liv, och kanske än mer vad jag avstår ifrån, vare sig det gäller andra människor, aktiviteter och egna beteenden.
Att säga ja till något som jag inte är absolut klar över att jag behärskar hade jag tidigare hade hållit mig ifrån.

Ibland håller isen, emellanåt brister den.
Det är inte värre än så.

Jag gör mig ingen brådska

den här morgonen.
Det är det skönt att kunna vrida kroppen vaken innan jag måste upp och studsa.

Det har kommit snö på mina träd.
Sånt blir jag glad över.
Den har lagt sig på träden så att det ser ut som om någon har målat på vita räta linjer.
Ett perfekt samarbete mellan vind och nederbörd medan jag har sovit.

Det blir en bra torsdag.

onsdag 17 november 2010

Jag har funderat lite på

Maria Montazami (hoppas att jag stavar rätt) och hennes framgång hos oss svenskar, att hon är populär är svårt att missa.

Personligen tror jag att det beror på den totala frånvaron av ironi, cynism och råhet; en oförställdhet som faktiskt går genom rutan.
Nu råkar jag gilla snabbtrutar och det kan man väl kanske inte säga att hon har en, men jag kommer på mig själv med att gilla henne ändå.
Jag tycker oerhört mycket om när det går bra för snälla människor och när det vinner över taskighet finns det hopp.

Heja, fru Hollywood.

Idag har jag haft förmånen

att arbeta med en grupp på Dysberoendekliniken och som vanligt blir jag berörd, imponerad och full av tacksamhet.

Sonen ringde när jag var på väg hem för att påminna mig om att han just idag var sugen på kyckligwook.
När det står på önskelistan tar jag gladeligen tag i matlagningen eftersom det tar 10 minuter att fräsa ihop.
Snabbt, lätt och gott.
Själv är jag forfarande sugen på jordgubbstårta.
Det kan hända att jag gör en till jul.
Vi är rätt okonventionella när det gäller julmat. Visst äter vi julskinka, men det är väl också det enda som är ett måste.
Vi äter den mat vi gillar vare sig det är jul eller midsommar och om jag vill ha tårta så blir det tårta.

PS. Har ni tänkt på att alla tv-människor ser så bruna och fina ut?
Det är inte i Farsta de har varit.

Jag har funderat mycket på den kontroll

som vi som lever med en missbrukare, eller en otrogen partner, ägnar oss åt.
De flesta av oss gör nämligen det.
Undantagna är det som får otrohetshistorien berättad för sig, det vill säga där partnern kommer och säger precis som det är utan att undanhålla något.

Det står för mig mer och mer klart att kontrollen till att börja med handlar om att få struktur på det fullständiga tanke- och känslomässiga kaos som vi befinner oss i när ;

vi känner på oss, och vår partner säger att vi har fel,
vi tror att det är mer än det vi har hittat och vår partner säger att det är det inte alls,
vi förstår att vi serveras lögner men vår partner säger att det är sanningen,
vår partner kallar det vi vet för missförstånd.

Tankar och känslor far runt som raketer; de kommer uppifrån , nerifrån , från sidan, inifrån, utifrån, bakifrån och framifrån. De lämnar oss aldrig utan invaderar hela vårt system till det enda som återstår är total förvirring i en alltmer nedåtgående spiral.

När vårt eget tillitssystem slås ut - tilliten till oss själva och vår partner - och när spiralen spinner som snabbast, behöver vi något som hjälper oss tillbaka upp igen och det som står närmast är att kontrollera för att hjälpa oss att sortera ut vad som är vad så att vi kan bygga en ny trappa till oss själva.

För mig är det stor skillnad på en kontroll som är driven av ett behov av struktur snarare än det som handlar om nya avslöjanden och jag tror att det är viktigt att se vad som är vad.
Inte minst om man ska hjälpa den som är mitt i kaoset.

Det är oerhört viktigt att sluta med kontrollen eftersom den till sist får ett eget liv och blir en vana och det är viktigt att vi ser och jobbar med det som ligger bakom.
Är det ett behov av struktur är det där fokuset ska ligga, inte på kontrollen i sig.

tisdag 16 november 2010

Och mitt latmaskeri

visar sig genast vara en alldeles utmärkt föräldraegenskap.

Tack CostaBravaMalin för tipset:)

Efter att ha ätit ungspannkaka med

obscena mängder fullsockrat äppelmos är jag proppmätt.

Egentligen ska sådant mos var gjort av en Hellbergskvinna (av äldre årsmodell än -62).
Jag kan inte påminna mig att det fanns annat än hemmagjort sådant när jag växte upp, och det var så gott!
Själv har jag aldrig ens tänkt tanken på att safta och sylta.

Har ni det?
Skriver ni i så fall söta små etiketter och dekorerar era flaskor och burkar med?


Det finns nog de som tycket att man inte bör tala högt om det som man faktiskt inte ägnar sig åt utan istället hålla någon form av fasad och låtsas som det regnar när andra pratar om bakning, sytrådar, matlagning eller pedanteri.
Tillhör ni den kategorin, eller vill ha det på det sättet, så har ni nog landat på fel blogg.
Här pratar vi om sånt vi inte kan, inte vill och inte har lust med likväl som motsatsen.
Och ska vi prata om lust så vill jag gärna deklarera min mest akuta:
Ligga ner och inte göra ett dugg.
Vad sägs om den?
Gör den ont?
Om du aldrig sätter dig ned för det alltid finns "något att göra" så kommer du troligtvis att tycka att jag är en förfärligt lat människa.
Det är helt okej. Du vet att det säger mer om dig än om mig, va?
Så länge jag är nöjd räcker det för mig.
Jag är dock lite missnöjd med äppelmoset och funderar på att ringa mamma och fråga hur svårt det är att göra egen så som hon gör.
Men jag gör det i morgon.
Nu ska jag lägga mig ned.

Jag kan ha närt ett geni vid min barm,

eller förresten det vet jag ju att jag har, oavsett vad skolan säger.
Så här halvägs in i första terminen på gymnasiet ser det i alla fall bra ut även på de parametrar som tilltalar mig mest; att han är intresserad, aktiv och schysst.

Tyvärr missade jag Victoria och Daniel med en hårsmån.
Deras besök var inte aviserat, men klockan tre dök de upp för en rundvandring och en kort konsert.
Sonen, en sann republikan, var faktiskt lite upphetsad.
Det var i alla fall det första han berättade om när jag kom tjugo minuter efter att följet hade lämnat skolan.
Victoria var snygg och Daniel en aning kortare än sonen som är 1.87.
Häpp.

Nilla undrar om jag fick hjälp av en coach

när jag skrev min bok.
Nope, det fick jag inte.
Däremot ska jag få hjälp av en idag.
Min egen.
Högst personliga.
Det har ingenting med skrivande att göra, mer med livet it self:
Våndor, krångel, mål, fällor, styrkor och annat som skramlar.

Från stan ska jag hasta vidare västerut för att till sist landa i sonens skola klockan fyra.
Gymnasiets första utvecklingssamtal.
Till skillnad mot sin mammas två omval verkar sonen ha landat på rätt linje vid första försöket.
Jag hoppas att skolan tycker det också.

måndag 15 november 2010

Innan jag skrev

Casanovas Kvinna hade jag inte skrivit ett ord sedan jag plitade ihop någon form av uppsats i åttan.

Jag gillade min svenskalärare.
Han tyckte att jag var begåvad med en god språkkänsla, men hävdade att jag överanvände den när det skulle vara tyst i klassen.
Jag höll snattran så länge jag hade något att göra.
Mitt problem var att alla alltid skulle göra samma uppgift och när jag var klar hade andra knappt börjat. Jag vet faktiskt inte om de andra visste att jag tävlade mot dem, det troliga är att de i så fall struntade i det.
Själv var jag nöjd.
Att vara klar först var viktigt.

Jag tror att jag har tendenser till det fortfarande, och senast jag förstod att jag sporrades av tid var för några år sedan när jag gjorde någon form av test med krumelurer hos en headhunter där ingen före mig hade gjort klart testet innan klockan ringde.

Jag vet inte vad testen gav för resultat, för det blev inget av jobbet jag testades för.
Jag kan ha gjort fort och fel.
När jag gjorde en förtest till Mensa (på nätet) fick jag som bedömning "du ska nog inte ägna dig åt intelligenstester".

Det tycker jag fortfarande är förfärligt roligt.

Mina vänner

det är bara någon månad kvar innan vinstersolståndet drar oss mot ljusare tider.
Idag har det varit mörkt hela dagen, i alla fall hos mig.
Nu har inte jag en lägenhet där ljuset någonsin flödar in, men sådana här dagar blir det alldeles förskräckligt mörkt även dagtid.

Inte har jag varit ute och inte har jag någon lust att gå ut heller.
Men det måste jag.
Ända till pizzerian runt hörnet.

Bra mat för en måndagstrött kokerska.

Det pratas väldigt mycket om vikt

i bloggvärlden.

Att snacka sig ner i vikt är lika omöjligt som att prata sig ur ett missbruk.
Jag är ingen expert på viktnedgång däremot jobbar jag en hel del med beteendeförändringar och vad som gör att vi håller fast vid gamla trygga vanor.

Vill vi förändra något i vårt liv måste förändringen vara driven av ett mycket högt känslomässigt värde.
Många gånger börjar det med att vi vill från en känsla snarare än till en annan:
"Så här vill jag inte ha det längre" är en bra början, men vi måste också hitta till hur vi vill ha det istället.

Vad vill vi känna, uppleva, se, höra när vi har lämnat det vi inte längre vill ha? Oftast handlar det inte ett dugg om vikt utan om självvärde.

En massa snack utan action ger oss bara dåligt samvete, och när vi har det är det lätt att peta i sig en kaka- eller varför inte en kvinna - till; "jag klarar ju ändå inte det här, då kan jag lika gärna trösta mig lite".

Är det "bara" en dålig vana brukar den vara lättare att förändra än om vi äter för att döva känslor.
I så fall är "OA" (overeaters anonymous) ett utmärkt alternativ.

Själv har jag dövat känslor med att inte äta.
Jag hade tur att få hjälp innan det gick för långt.

15 november

och min kamrat i Fjällbacka fyller 50 om exakt ett år.
Grattis!

Tempen i mitt vardagsrum slash sovrum är nu uppe i 19 grader, plus fyra grader sedan jag vaknade.
För mig som är rädd för allt möjligt, alldeles särskilt för farliga gubbar som kommer in via balkongen, är inglasningen underbar eftersom jag tack vare den känner mig trygg med att ha dörren öppen hela natten.
Jag gillar kallt på natten.

Nu slänger jag iväg filtar och morgonrockar och går igång med den här måndagen.
Vi kör, va?

söndag 14 november 2010

Ibland saknar jag rött vin.

Det är ju vansinningt gott.
Jag kan komma ihåg smaken genom att tänka på den.

Alldeles särskilt kommer jag ihåg den här.



Den har gett mig många goda middagar och om inte minnesluckor, så i alla fall ett gräsligt bakrus.
Jag är inte skapt för att dricka alkohol.
Det är synd på sådant gott vin.

I dagarna är det tre år sedan jag feströkte och drack ett glas vin senast.
Det lutar oerhört starkt åt att jag fortsätter att låta bli i några år till.

Men jag gillade den gode Marques, det gjorde jag verkligen.

Innanför den här dörren

kommer det inte en enda ny julpryttel.
Jag tager vad jag haver. Det som är viktigt för mig går nämligen inte att köpa nytt:
  • Morfars tomteljusstake. Finns i tre exemplar, min mamma och hennes lillebror har de andra två.
  • Sonens knåp och knep från dagis. Däribland en lucia som varje år har tappat sitt silverhår gjort av folie, vilket alltid återfinns längst ned i kartongen när allt är uppackat.
  • En gammal julkrubba i brun hårdplast, som när jag fick den en gång i tiden hade glitter på taket.
  • En broderad julduk som jag har fått av mormor.
  • En broderad julduk som min mamma har gjort.
  • Ett stort ljus som sonen har målat God Jul på. Det törs jag aldrig tända, då försvinner den fina texten.

Nu vet ni det, och behöver inte längre bekymra er om huruvida jag har koll på att allt finns och om jag är nödd och tvungen att införskaffa en massa nytt för att det ska bli jul i vårt hus.

HoHoHo.

Gympapasset framför min pilatesdvd

är avklarat och ryggen känns alldeles mjuk och go.

Eftersom min svanskota inte är att leka med skippar jag övningen där jag ska dra mig upp från liggande till sittande och tvärtom, men allt annat klarar jag.
Jag har inga högt ställda mål, för mig räcker det om jag kan gå och handla utan att få ont.
Minst ont i ryggen har jag när jag har högklackat, men då kvider fötterna istället .

Enligt min kompis sjukgymnasten är det mina korta benmuskler som ställer till det för mig ( jo, jag har sådana. Korta OCH kraftiga), och hennes tips är att stå på en telefonkatalog (vem har det nu för tiden?) och sänka hälarna mot golvet. Det ska visst få benmusklerna att dra ut sig.
Den övningen Madonna visar här tänker jag ta tag i sen.
Man får tänka på att hon är lite äldre än jag.



Fars dag

och de som jag betraktade mest som mina pappor, morfar och styvpappa, befinner sig i himlen.
Grattis på er dag.

Där finns den biologiska också men honom var det inte mycket bevänt med, inte som far till mig i alla fall.
Vi kan ju alltid hoppas att han tog bättre hand om de andra sju, men jag har mina tvivel.

Strunt samma, jag bryr/brydde mig inte ett dyft om honom heller så där var vi helt överens.
För mig är svårt att sakna någon jag aldrig har träffat.


Idag hejar jag på alla bra och viktiga pappor.
Hurra, hurra, hurra och hurra!


Nu har jag kollat in

Förlagssystems hemsida (de som distribuerar boken till handeln) och Casanovas Kvinna är helt enkelt tillfälligt slut.
Då hoppas jag att tryckpressarna går för fullt så att den snart finns i lager igen.

Söndag.
Mina eftersatta pilatesövningar gör sig påminda i min rygg så det är faktiskt ett prio idag. Det, och att se Snabba Cash som jag av någon anledning inte har lockats av tidigare.
Den här gången har sonen sagt att han gärna ser den med mig och vi får väl se om jag får ner honom i soffan i två timmar.
När han ser på film i sitt rum gör han samtidigt en ny låt, en ny youtube-bakgrund till någon kompis i ett annat land eller chattar.
Han påstår att han ser filmen bättre på det sättet.

Vad har du för dig idag?

lördag 13 november 2010

På Adlibris är Casanovas Kvinna

i pocket tillfälligt slut.
Jag undrar vad det betyder?
Har sökt svar från min förläggare som är på resande fot och svår att få tag på.

Jag är lite dåligt insatt i hur det där fungerar, men visst är det väl så att nätboklådorna inte ligger inne med egna lager?
Helt ärligt vet jag inte ens hur många böcker som trycktes i pocket.
Det är sådant man borde ta reda på antar jag.

Jag är inte ointresserad, tvärtom, jag frågar nog bara lite för lite helt enkelt.

Uppdatering; den är tydligen slut hos Bokias nätbokhandel också. Mystiskt.

Medan jag kliver iväg till mataffären

kan väl ni fundera på det som jag aldrig ha lyckats komma fram till; vad den kvinnliga motsvarigheten till en toffel kallas?

Jaha?

Hur länge ska jag stå ut med att höra mig själv gnola White Christmas?
Mitt evinnerliga hummande på "Älska mig för den är jag" blev jag av med i ett nafs och även om det var efterlängtat efter tjugo år så är jag totalt missnöjd med bytet.

Jag tycker att jag har garderat mig mot julattacker utifrån, att de också kan komma inifrån mig själv hade jag helt förbisett.
Det krävs krafttag.
Jag kör ett par varv med den här så får vi se vad som händer.

Peter Lundblad, en gammal favorit.


Föreläsning

Älskar du för mycket?
Ger du mer än du tycker att du får tillbaka?
Förminskar du dig själv?
Är inte du lika viktig som alla andra?
Har det alltid varit så?
Varför?

Varmt välkommen till en föreläsning om att "Älska för mycket":
2 december, 19.00-21.00, på Tegnergatan 24 i Stockholm.

Klicka här för att boka plats.

Nej, nej, nej!

Jag vill inte höra White Christmas den trettonde november så tyvärr måste jag stänga av fyrans morgonprogram.
Det är inte så att jag inte förstår att Christer Sjögren troligtvis har en julskiva på gång (grattis, vad roligt. Den är nog jättebra!) men ni vet hur petig jag är med hur det där med jul ska gå till.

Vi börjar första advent, ska vi ta och vara överens om det?

Nu till något betydligt viktigare så här i novembermörkret; min elräkning.
I ett annat inlägg, för ett kvartal sedan, klagade jag över mina höga kostnader och efter korrigeringar i hemmet, där jag bland annat har bytt tv, stängt av handdukstorken och försökt komma ihåg att dra ur nätanslutningen till datorn nattetid, har jag lyckats gå från en kvartalsförbrukning på i snitt 420 till 330 kWh.

Idag ska jag frosta av frysen, är övertygad om att det hjälper till att sänka förbrukningen ännu lite till.

Torktumlaren vevar runt

mina dunjackor och tennisbollar, emedan jag sippar på dagens första och sista koppar kaffe.

Det är en god och tyst morgon i förorten.
I tvättstugan mötte jag ett par som verkar driva pensionat eftersom de alltid kommer släpande på tre gigantiska säckar med tvätt, och deras besvikelse över att behöva dela tvättstugan med någon var uppenbar.
Jag förstår dem så väl.
Min besvikelse var dock inte lika stor just idag.
Jag har bokat 10-tiden också för att kunna tvätta allt annat.
Moahahaha.

Som husmor måste jag säga att jag har startat jag den här dagen riktigt bra.

fredag 12 november 2010

Huset i huvudet.

Jag går in i det varje kväll när jag har släckt min lampa och placerar mig alltid först i den stora härliga hallen där det finns så många garderober att jag skulle kunna ha en uthyrningsverksamhet.

Eftersom huset bara finns inne i mig så kan jag göra lite hur jag vill med det.
Häromsistens skaffade jag mig ett biorum.
Det har jag tagit bort nu.
Jag blir lite praktiskt även i huvudet och kan lika gärna se på filmer på en större tv, dessutom vill jag inte ens i fantasin ha ett för stort hus.
Just nu ligger det nog på en sisådär 500 kvadrat, men det är mest för att jag har byggt på en våning till.
Där tänkte jag att sonen ska få bo.
Alltid.
Jag passade på att göra den så stor att även tre barnbarn får plats.
I min fantasi har jag eliminerat hans dröm om att flytta till Amerika och bli demonproducent.

Min skrivsoffa har jag placerat i köket, för trots att det stora matbordet -varifrån man ser horisonten genom de stora fönstren - är inbjudande och omringat av fantastiskt bekväma stolar, tror jag att jag kommer att fortsätta att äta all mat i soffhörnan.

Det vinnande konceptet finns det ingen anledning att ändra på, inte ens i fantasin.

Ja, ja, jag gillar komedier


Den här är buskul.
Väldigt amerikanskt, men Hey, de är rätt bra på just sån´t här.
22.55 på Fyran.
Innan dess kommer jag att se på Skavlan som oftast brukar ha en bra kombination av gäster, men annars är det tunnsått med måsten för min del.
Jag slänger en blick på Idol, en annan på Kronér, men oftast läser jag något vid den tiden.
Idag troligtvis allt mitt material om sorgbearbetning eftersom det är mest det jag ska ha fokus på när jag ska jobba på Dysberoendekliniken.

Tvära kast kan tyckas.
Japp, that´s my life.

Om jag ska beskriva mitt nuvarande humör

görs det bäst genom ordet strålande.
Det har inte hänt - eller kommer att hända - något särskilt, jag mår strålande ändå.

Jag tror jag behåller den känslan resten av dagen.
Dessutom ska jag lägga på minnet hur den känns så att jag kan plocka fram den en dag - i morgon bitti klockan sju i tvättstugan - när det är lite motigt.

Den som spar hon har, ni vet.

Fem nya följare på en vecka,

varmt, varmt välkomna!

Många frågar mig

hur det är möjligt att må bra igen och framför allt: Hur gör man?

För mig, och för många av mina klienter som har ungerfär samma upplevelse, handlar det primärt om att återta makten över sitt eget liv.
För att kunna göra det måste man inse att man är ansvarig för sig själv från och med nu och framåt.
De allra flesta mår bättre när de upplever att de har sitt liv i sina egna händer och med små steg kan man nå dit, oavsett vad ens partner väljer att göra med sitt liv.

Jag pratar ofta med mina klienter om en plan B, en reservplan - möjlig att genomföra - om man en dag bestämmer sig för att lämna sin partner.

Plan B är först och främst till för att ge klienten en möjlighet att tänka sig själv utanför relationen; var vill jag bo, hur ska det se ut där, hur känns det att bo själv, hur ska det gå till, vem hjälper mig, hur mår jag - vad säger jag till mig själv - hur ser jag ut, vad betyder frihet, hur känns den, och så vidare.
Plan B ska vara varm och behaglig, en lugn plats där oron har fått ge vika för lugn och ro.
En plats där inget missbruk får plats, där väggar inte talar om gamla minnen utan om framtid och ny energi.

I min plan B skulle jag flytta till Thailand ett år, men den planen har förstås reviderats sedan dess. Idag har jag ett annat liv och Thailand finns inte längre med på listan eftersom jag lever mycket gott utan att flytta på mig.

Men när jag hade min plan kollade jag upp bostäder, internationella skolor till sonen, klimat, uthyrning av min egen lägenhet. Jag såg framför mig hur härligt vi skulle ha det, hur många nya vänner vi skulle få, att mina flygkompisar skulle komma och hälsa på, vilken bra utbildning det skulle vara för sonen och hur jag skulle hitta tillbaka till mig själv.
Jag skulle återta min stolthet, inte längre spela dumskalle och jag skulle fullt ut få vara den härliga, vackra och förnöjsamma kvinna jag egentligen är.

Till sist förstod jag att det inte fanns någonting som stod i vägen för att jag skulle känna på samma sätt trots att jag var kvar i relationen, på hemmaplan, i min egen borg i Farsta.
Lite mindre brunbränd kanske - men lika rak i ryggen som jag hade varit på en strand i ett annat land.

Ledig är jag kanske inte riktigt,

men jag träffar i alla fall inga klienter.
Däremot har jag en hel del planering att pula med, inte minst inför "Nej, nu jävlar"- workshopen som jag tänkte turnera med i januari/februari.
Hoppas att ni fortfarande är sugna på mer mod, skrotande av Jante och att kunna stampa med foten när det behövs.

Det är inget uteväder idag direkt.
Min amatörmässiga snöradar är på och enligt proffsen signlerar den helt fel när den tjuter som den gör idag.
Vi får väl se, vi får väl se...

torsdag 11 november 2010

I trailern till Ladies på Östermalm

säger Grete Philipsson: " Jag måste inte bo på Östermalm, jag har bott både på Mallorca och i Marbella."

Sånt tycker jag är roligt.

Jag skulle verkligen vilja gå på julfest

och vädra någon av mina blåsor, men inbjudningarna låter vänta på sig.

Det kan bero på att jag inte har skickat något invitation till mig själv i år heller.
Vi ensamföretagare gör oftast inte det.
Alltså går vi miste om glittret, den fulla chefen och klapparna i baken.
På den tiden jag var anställd i den stora amerikanska koncernen firades julens ankomst på Spårvagnshallarna, Konserthuset, Nordiska museet och Berns bland annat.

Det är inte det att jag inte kan se fördelarna med en skinkmacka och flanellpyjamas i soffan i Farsta, tro mig, det kan jag.

Men glitterÅsa finns också och hon borde luftas allra minst en gång per år.

Någon av mina bloggläsare

befinner sig i Thailand och som den vädermänniska jag är vill jag gärna få en rapport därifrån.
För dig som plaskar i på de breddgraderna kan jag berätta att i Stockholm är det grått och kallt.

Inne hos coachen är det dock varmt. Jag har tänt lite stearinljus här och där så att min nästa klient ska känna sig välkommen när den kommer in från den grå och kalla utsidan.
Vattnet har jag i kylen idag. Mina klienter och jag dricker massor.
Det jobbas med någon avloppsstam i huset och köksvattnet får inte rinna ut ur vasken, alltså har jag förberett den dryck som serveras ur kranen.

Att vara förberedd är bra, i alla fall så långt som möjligt.
Det är lättare att ta överraskningar på det viset.
I alla fall blir de färre och därmed lättare att deala med.
Det är en bra kontroll.

Tro mig, det finns sådan också.

Idag vill jag först och främst gratulera och lyckönska

en klient som ska gifta sig i sommar.
Hurra!

Det är skönt att vakna till lite romantik.
Jag tror att de flesta av oss vill ha lite mer av den varan i vårt liv och frågan är vad vi gör för att få den där ljuvliga stämningen?
Jag har nog alltid trott att jag är bra på romantiserande, men vid närmare eftertanke är det nog så att jag är bäst på att njuta av det någon annan gör och rätt usel på att skapa något själv.

Lite tips och tricks i kommentarsfältet vore toppen, tack.

onsdag 10 november 2010

Om jag känner efter

så är jag riktigt skönt trött.
Gäspandet har pågått ett par timmar och nu är det dags att avsluta den här dagen med ett avsnitt av Greys Anatomy.
I min svala säng.

Fattar ni vad skönt?


Kusin Christian

härjar bland grytorna fyrans förkväll, och det är så roligt att se hur lik han är sin pappa, i utseendet, men också i hur han skämtar och pratar.
Min son är också oerhört lik sin pappa, gesterna och hållningen är identiska.
Jag tror att jag är rätt lik min mamma i utseendet, men om vi också har likheter i röst, mimik och kroppsspråk vet jag faktiskt inte.

Kan man själv se om man är lik sina föräldrar?
Och i så fall, på vilket sätt är du lik dina?

Hämtade sonen och på vägen hem

ligger Mac Donalds.
Bra tänkt, Åsa.

De behövs nu, de tjocka jackorna.
Igår hämtade jag upp mina från förrådet. En röd och en ljust blå.
Smutsröd och smutsblå menar jag.
Det var inte alls vad jag hade räknat med eftersom jag var övertygad om att jag tvättade dem i våras.

Jag kemar inte mina dunjackor.
Jag kan själv.
I alla fall när jag kommer ihåg att tvätta dem.
Tre timmar i torktumlaren betyder att jag tydligen ska tvätta på lördag morgon klockan 7.
Tjoho.

Än så länge är det onsdag.
En bra sådan om ni frågar mig.

Det finns inte särskilt många böcker

om medberoende, och de som finns läses troligtvis av anhöriga till missbrukare.
Det finns en något större mängd böcker om missbruk - och om att sluta med det samma - och jag är rätt övertygad om att även de läses mest av anhöriga (?).

Vi är oftast oerhört pålästa och till att börja med läser vi för att vi vill få vår missbrukare att sluta, lite senare i vår process för att förstå varför vi inte kan få vår missbrukare att sluta.
I det senare är det bra läsning.
Förhoppningsvis tar vi med oss att det faktiskt inte handlar om oss.

Inga böcker i världen kan dock ersätta praktiserandet, det vill säga att göra något av de insikter som informationen ger oss.

Och varmt välkomna

alla nya följare. Lämna gärna en kommentar så att jag hittar till din blogg.

Hur har ni det med

mössor?
Själv äger jag en.
Röd.
En skidbacksvariant.
Nu tänkte jag skaffa mig en promenadmössa, en sådan som går ner ordentligt över öronen men som ändå har en piffig touch.


På 80 och en bit in på 90- talet var det totalt omöjligt att ha mössa eftersom frisyren krävde ett visst utrymme för att funka.




Jag hade hellre förfrysta öron än en förstörd frisyr.

Sedan dess har jag mognat och skaffat mig platt hår, alltså skulle en mössa passa alldeles utmärkt den här vintern.

Vad tycker ni?
Tofs eller öronlappar?

tisdag 9 november 2010

Ser ni på Cougar Town?

Den inleddes lite svagt och tramsigt med en medelålders Courtney Cox som raggade unga män, men den har tagit sig rejält och har blivit en favorit.

Jag gillar rutiner - eftersom det ger mig trygghet - och i kväll kommer jag som de flesta andra tisdagskvällar att se serien i sängen och därefter somna gott.
Att garva innan sänggående är en bra idé och jag är glad för att det så jag gör nuförtiden.
Det fanns en tid när jag levde i en konstant oro och då kunde jag helt enkelt inte somna alls, jag kunde inte heller njuta av en bra sitcom eftersom min hjärna var fullt upptagen med att fundera på "Jonas" och vad han gjorde samma kväll, eller kvällen innan eller kanske i morgon.

Det var innan jag förstod att ingenting jag gjorde och ingenting jag sa var betydelsefullt nog för att han skulle sluta med sina erövringar.
Hans missbruk - hans andra kvinnor - var för honom viktigare än hur jag mådde, och jag nära nog drunknade mitt framför ögonen på honom.

Jag är djupt tacksam att jag lärde mig simma i min egen pool.
I hans var det alldeles för trångt.

Efter att ha slirat från väster- till söderort



är det ett mer än skönt att komma in och kliva i sin flanellpyjamas och rosa flufftofflor.

Hela den vackra utstyrseln kommer ni aldrig att få se, ni får hålla till godo med att halvt ben och en fot.

Dagens utflykt gick alldeles strålande och trots all blötsnö klarade jag mig från trafikkaoset som alldeles säkert är på väg att utbryta inom kort.
Det är ju trots allt Stockholm vi pratar om...
Eftersom jag jobbar 99,9 % hemma är det skönt att få komma iväg ibland, och från och med nästa vecka kommer jag att jobba en eftermiddag i veckan på Dysberoendekliniken med en av deras grupper vilket jag ser fram emot.
Vad gör ni, är det lika slirigt där ni bor?

I dagens arbete ingår en förflyttning

från Farsta till en annan förort mer västerut, vilket ju är hur trevligt som helst.

Jag har fortfarande inte tagit något beslut om jag ska köra bil eller ta tunnelbanan, båda brukar vara lika illa när det är snöoväder vilket det tydligen ska bli här idag.
Att jag har vinterdäck på min bil brukar inte betyda särskilt mycket om inte andra trafikenter har satt på sina och tunnelbanans ovilja att fungera på snö är vida känd.

Nåväl, jag har en stund till på mig att fundera.
Först ska jag prata med andra klienter.

Hur mår ni och har ni fått förskräckliga mängder snö än?

måndag 8 november 2010

Ung & Bortskämd

på ettan är en uppvisning i överdrivet föräldraskap.
Vi är många som stjälper snarare än hjälper.
Min egen unge längtar efter att flytta hemifrån och få klara sig själv, och jag ska nog vara tacksam för det eftersom jag i många fall har tagit ifrån honom det ansvar som är hans.

Tack och lov förstår jag bättre idag.

Elgiganten 100 poäng

Sonens efterlängtade spel kom idag efter sex veckors väntan, och ivrigt öppnde han paketet, drog loss plasten och insåg först då att han hade beställt fel spel.
Det han just har packat upp är till X-box och inte till Play Station.

"Bruten förpackning bytes ej" är standard för spel, filmer och dylikt och efter ett samtal till Elgiganten förstod vi att det var rätt kört att få byta det.
"Men ni kan alltid prova att åka till en butik och se vad de säger", sa telefonisten på servicenumret.

Alltså satte vi oss i Forden och körde till vår närmaste Elgigantenbutik, i Länna, där ett av dessa fantastiska serviceunderverk jobbar.
Han förstod precis vilket dilemma sonen hade satt sig i och utan någon som helst diskussion om bruten förpackning fick vi pengarna tillbaka så att sonen i morgon (när det kommer ut i butik) kan köpa det spelet som passar hans konsol.

Jag blir så oerhört glad över sådant bemötande och eftersom jag köpte min nya TV där så vet jag att det inte är någon tillfällighet.

Heder åt Elgiganten i Länna, ni har fattat grejen.

Rosa Dygnet

"Hej sponsor!

Tack för att du var med och stödde vår insamling som i år igen slog ett fantastiskt rekord med 200 001 insamlade kronor, 70 000 kr mer än förra året! Pengar går så klart direkt till Cancerfondens Rosa Bandet-insamling för forskning och information om bröstcancer.
Under dygnet hade vi underbart roligt tillsammans, mycket svett och glädje, och det känns som om vi har funnit en fantastisk form för vårt event nu med både föreläsningar, tävlingar, spinning och övriga träningsaktiviteter.

Vårt gäng var inbjudna till Rosa Bandet-galan där vi under middagen före fick berätta om vårt event och hur mycket vi samlat in i år och vad det har blivit under de år som vi hållit på (makalöst över en halv miljon nu!) vilket var en rolig avslutning på insamlingen för vår del.
Det ÄR makalöst vad man kan göra tillsammans när men ger sig den på något, hur man kan vända negativt till positivt och vilken kraft man kan få av känslan av att arbeta tillsammans. Jag hoppas du känner glädje av att ha varit med i det stora eller lilla i vårt event och vi tackar dig från hjärtat för att du var med!

Carina Hedberg
Organisatör Rosa Dygnet"


Tack för att jag fick vara med!

I kväll är det möte

för dig som är anhörig eller vän till en sex & kärleksberoende.

Måndagar 19-20.30
Skogvaktargatan 11
Stockholm T-bana Ropsten

Halvlek

och jag måste handla.
Det är bara ett måste, någon lust har jag inte.

Känslan när det är avklarat är dock skön, alltså drar jag på mig mina tre år gamla stövlar och drar mot centrum.
Timberland.
Lika bekväma som de ser ut.


En sann historia



Barfota Änglar av Linnéa Willén, Kalla Kulor förlag.


"En sann historia om två svenska tonårstjejers flykt och jakten på spänning och ett bättre liv i Asien.

Den 5 oktober släpps Barfota Änglar av Linnéa Willén – en sann historia som inte kommer att lämna någon läsare oberörd. I berättelsens centrum står två unga svenska tjejer – Linnéa och Emma – som rymmer för att söka spänning och ett bättre liv som klubbvärdinnor i Tokyo.

Men verkligheten visar sig vara en helt annan och sakta men säkert förvärras situationen för de två tjejerna . Barfota Änglar är en närmast poetiskt skriven, sann berättelse. Det är en engagerande och spännande skildring av krossade drömmar, systerskap under svåra omständigheter och sökandet efter den egna identiteten.

Den som läst 14 år till salu kommer att känna igen livsfrågorna. Och föräldrar till ungdomar har all anledning att läsa och reflektera över innehållet.

- För oss är det här en ytterst angelägen roman att publicera, konstaterar förläggaren Hans-Olov Öberg, själv tonårsförälder. Reaktionerna på 14 år till salu visar att sanna historier som kastar ljus över ungdomsårens mörka sidor har sin givna plats i bruset av bästsäljarthrillers."

Inte längre dagvill

Måndag, och det är rätt på som gäller.
Klientmöten och möte med eventuell uppdragsgivare.
Busy day.
Kallt ute men varmt och skönt inne.

Nu kör vi!

söndag 7 november 2010

Slumrade en stund

och vaknade totalt förvirrad.
Var är jag?
Vilken dag är det?
Är det morgon eller kväll?

Nu är jag med igen, men eftersom jag somnade när det var ljust och vaknade när det var kolsvart känns det som jag har missat något.
Å andra sidan kan det vara så att det enda som händer mellan fyra och fem är att dagsljuset försvinnar.

Jag hoppas att jag kan skaka fram så mycket ljus att jag kan måla mina naglar.
Det är ett helt hopplöst görande när det är mörkt.

Äpplen och päron

Sedan jag började träna på min tacksamhet för många år sedan har vreden mot orättvisor ökat eftersom jag som insnöad i min offerkofta inte hade någon möjlighet att se utanför mitt ego.
Ämnet debatteras här och författaren till debattartikeln ser på tacksamhet med helt andra ögon.

Eller ser hon det bara med ett?

No comments


Det händer att jag får titeln författare,

vilket naturligtvis inte har ett dugg med sanningen att göra.
En författare skriver nämligen böcker. Alltid.
Om de just nu inte knackar på en ny berättelse är det för att


  1. de är inne i ett mentalt processande av en ny idé,

  2. den nya boken är i sin lanseringsfas, vilket betyder signeringsturnéer och att äntligen få lite tid med barnen,

  3. fyra böcker på två år har förorsakat mycket smärtsamt sendrag i handlederna,

  4. de sticker emellan med ett filmmanus, gärna baserat på den senaste försäljningssuccén,

  5. de förhandlar om rättigheter tillsammans med den viktiga agenten.

Åsa Hellberg, författare?


Jag är helt dagvill

vilket väl får tillskrivas att jag hade några dagar ledigt under veckan som gick.

Nu vet jag att det är söndag idag men det satt hårt inne när jag vaknade klockan åtta; alldeles för tidigt med tanke på att jag inte somnade åtta timmar tidigare.
Hellberg är inte Hellberg utan dessa timmar.
Katten är däremot av någon anledning alltid Katten.
Han räknar inte mina timmar.
Snarare verkar han fokusera på vilken röstfrekvens han ska använda sig av för att få mig att vakna när han har bestämt att det räcker.

Grattis Katten, du lyckades idag igen.

lördag 6 november 2010

Jag läser Lotta Greys blogg

Klicka här.
Jag skrev delvis om samma sak häromsistens, klicka här.

Hittills idag har jag pratat om död och stötar,

det kan hända att det blev väl magstarkt för er en lördag.

Jag har ett helt annat fokus på det här inlägget; lussebullar.
Än så länge har jag inte känt doften av några sådana och kan vi kanske hoppas att det dröjer tre veckor till?
Den som spar den har oftast alldeles för länge och tror ni inte att jag hittade en gammal påse lussekatter längst ned i frysen?
De är inte bakade av mig eftersom jag inte bakar.
Jo, förra året brände vi nog en plåt pepparkakor om jag minns rätt, men det räknas inte riktigt som bak.
Färdig deg och vysch in i ugnen är fusk på hög nivå.
Inte gott heller för den delen.
Om inte sonen får för sig att mammas lussekatter vore toppen sisådär fem år efter att han fick sådana sist, köper jag både dem och pepparkakorna nybakade i min fina konsumbutik.

Frågor:
  1. Bakar du dina bullar/pepparkakor själv.
  2. När bakar du?
  3. Och hur många?

Jag vet vilket tv-program

jag ska se på måndag kväll klockan åtta och jag vet vem som ska se det med mig.
Klicka här.

Jag är inte särskilt aktiv på FB,

och gick med för att förlaget tyckte att det var en lysande idé.
Sedan började jag hitta gamla vänner och de hittade också mig, vilket var roligt förstås.
Men någonstans på vägen kom jag av mig.
Det är för mycket chattar, knuffar och förfrågningar från just knuffare (eller är det puffare) och jag blir illa berörd.

Kanske är det en av de skador jag får leva med, att en knuff i all välmening känns som en högst ovälkommen stöt.

Man pratar om döden

i fyrans morgonprogram och möjligtvis kan man tycka att det finns mer upphetsande saker att prata om en lördagmorgon.
Å andra sidan är döden - som Per Ragnar säger i programmet - en del av livet.
Och kanske är det så att vi borde prata mer om det eftersom vi alla är på väg åt det hållet?

Själv tänker jag hålla mig vid liv tills min son är vuxen och klarar sig själv, i alla fall är det ett mål som jag alltid har haft.

Däremot har jag funderat på följande dilemma och här kanske ni kan hjälpa till.
Om jag skulle dö i till exempel en bilolycka, på vilket sätt får man då tag på min son.
Och vem kontaktar honom?
Försöker man hitta andra "myndiga" anhöriga innan man ringer på dörren till sonen?
Och tänk om jag inte går att identifiera på en gång?

Eftersom jag har hela vårdnaden kan jag fundera på sånt och istället för att bara tänka på det borde jag faktiskt ta reda på fakta.

fredag 5 november 2010

Se där.

Engelsmannen jag umgicks med häromdagen hänger med Skavlan ikväll.

Borr borr

så var spegeln på plats.
Inte en enda järnbalk låg i vägen som det gjorde när jag borrade, jag vet inte riktigt vart den tog vägen.
Någon idé om att det aldrig har funnits någon balk vill jag inte höra talas om.

Nu är det filmtajm.
SATC 2, och jag hade gett en hel del för lite jordgubbstårta.
Visst hade det varit supergott?

Fick just ett sms av hantverkar´n

"Står min mat på spisen nu?"

Ha.
Haha.

Om man inte passar sig kan man få havregrynsgröt.

Denna gången kom vi inte hem

med en ny spelkonsol, däremot med en begagnad - vilket är bra nog.
Tack Mediamarkt i Kungens Kurva.

På vägen hem stannade vi i Farsta Centrum för att handla och det gjorde alla andra också.
Madre, vad mycket bilar.
Vi ortsbor vet dock att det alltid finns plats i garaget så medan alla andra irrade runt för att hitta en parkeringsplats gled vi helt smärtfritt ner i underjorden och rattade fram till dörren som leder till centrum.

Idag ska spegeln upp på väggen och medan borrchefen tar tag i sitt kommer jag att laga min alldeles speciella köttfärssås med mycket grädde.
Det blågröna märket som täcker hela min vadmuskel efter fallet från stegen gör att jag kommer att hålla mig långt från borrplatsen och vem som helst som läser min blogg vet att i köket vistas jag bara i när det är absolut nödvändigt.
I det här fallet är det just det eftersom jag därifrån har utsikt över borrväggen och därmed kan ropa kommandon så att allt blir till min belåtenhet.

Och om jag ändå är där kan jag väl lika gärna svänga ihop något jag är någorlunda bra på.

Här rivstartas ingenting,

tvärtom.
Jag har sedan klockan 8 druckit tre koppar kaffe, ätit två smörgåsar och vad jag har ägnat resten av tiden åt är svårt att säga.
I am ledig och man kan säga att jag utnyttjar det till fullo.

På något sätt har jag i alla fall lyckats väcka ynglingen och inom en halvtimma är det meningen att jag ska baxa honom och hans trasiga spelkonsol in i bilen och jag önskar så att vi får hjälp med den på Mediamarkt.
För 6 veckor sedan bokade och betalade han ett nytt tv-spel - som han får levererat till dörren på tisdag - och som han har pratat om sedan dess.

Det vore så oerhört trist om han inte kan spela det när det äntligen, äntligen kommer.

torsdag 4 november 2010

Jag har ju varit med i Expressen

ett par gånger den här veckan i deras "Dilemma"-serie, där jag har intervjuats av en journalist utifrån den problematik som har presenterats.

Svårt som tusan, dels för att det alltid kommer extremt många ord från mig, och sedan för henne när hon ska tratta ner det till det antal ord som hon har till sitt förfogande.
Precis som hon sa så skulle man behöva göra en större artikel av problematiken, både missbruket och medberoendet. Som det ser ut i veckans "Dilemma" blir en oerhört komplex fråga svår att ge svar på när man har tre meningar till sitt förfogande.
Ett misstolkat ord och hela innebörden kan bli fel.

Anyway, för en timma sedan ringde en kille som tydligen hade läst dilemmat och frågade om jag ville ha mer information om sexmissbruk, men jag tackade nej.
Inte för att jag kan allt, tvärtom, men jag kände mig helt enkelt inte bekväm med att prata om det med en okänd person som ringde från ett hemligt nummer.

Förövrigt hittade jag kvittot.
Förhoppningsvis får vi samma goda service på Mediamarkt den här gången också.

Inser att Sex & the city 2

har kommit ut på dvd, och hade jag haft den informationen innan jag gick in i förkvällens koma hade jag sett till att ha den i min lägenhet nu.

Något helt annat: Sonens PS3 har pajjat, den nya han fick när den gamla drabbades av yellow light.
Tydligen fick vi ett nytt år av garanti på den, alltså ska det finnas ett bevis någonstans.

Jag borde verkligen lägga alla kvitton på samma ställe...

"Adoptivflickan som skickades tillbaka"

Jag såg bara slutet på Uppdrag granskning när det gick häromdagen och nu går hela programmet i repris.
Ännu ett fullständigt vidrigt fall med ett barn inblandat.
En flicka som inte passade adoptivföräldrarna och som därför lämnade sitt barn i Gambia, 13 år gammal...
Oönskad av sin biologiska pappa i Gambia, oönskad av adoptivföräldrarna i Sverige. Oprioriterad av Sverige.
13 år.

Fy fan.

Hellberg Coaching

har under förmiddagen varit i tjänst och går nu på semesterns sista en och en halva dag.
Tjoho.
Dessutom har mitt näsont gått över
Dubbelltjoho.
Trippeln kommer när jag väl har tagit mig ut på en promenad i det vackra vädret.

Hos Malou trollas det.
Den enda trollerigubbe jag har sett live är Joe Labero, honom har jag å andra sidan sett tre gånger.
En gång var sonen med. Han ville gå hem efter 15 minuter.

Och till dagens heta; har kungen levt som en buse?
Jag vet inte och jag bryr mig faktiskt inte.
Det gick massor av rykten på den tiden jag rörde mig i stan och den ena visste minsann mer än den andra. Den kände den som hade sagt det om den som hade hört det från den som tidigare var ihop med den....
Själv har jag tagit emot honom och hans vänner på krogen Sturecompagniet en gång i tiden och då åt de middag tillsammans under väldigt vanliga och lugna former.

Kungen var den av vännerna som log och sa hej när han kom och log och sa tack när han gick, och jag vet att jag tänkte att han verkade vinnlägga sig om att göra det; att se personalen som hade ansträngt sig för att sällskapet skulle få en trevlig kväll.

onsdag 3 november 2010

Om jag klarar mig

fram till 19.30 brukar tröttheten vända.

En timma kvar och jag är nära att somna för att jag måste stänga ögonen när jag blinkar...



Pojke upphittad,

och till sist även de kolugna föräldrarna.
Hade det varit jag hade jag varit hysterisk, även om det bara var fem minuters bortavaro.

Jag hittade honom när han var på väg ned i trappan till garaget och han tog mig snällt i handen och gick med mig upp igen.
Tur att det inte var en elak typ som sträckte ut handen utan den snälla tant Åsa.

Är man sisådär ettochetthalvt är det ju svårt att ropa på hjälp.

Uppdrag slutfört

Och jag fick faktiskt en bild på mig och den välkände skådespelaren från England, men den får jag publicera först i januari när reklamfilmen sänds/har sänts.

Från inspelningen kan jag meddela att först satt jag där och sedan satt jag där. Ett hårspänne placerades i min yviga hårman och sedan fick jag vifta lite journalistiskt med mina händer som höll i block och penna.
Det var klapp och action i två timmar och nu är jag tillbaka i semesterlunken i en väldigt grå och blåsig förort.

Vad gör ni idag?

Ps, inlägget nedan

kom till eftersom jag läste en bok som handlade om att gräva och läka det förflutna. Det är en bra idé, men inte för alla... Dessutom fanns det ingenting i boken som handlade om action, bara om känslor (som om det löser allt). Jag tänker inte läsa den mer.

Jag har lite klädproblem inför dagens inspelning.
Visste ni att prickigt, randigt och vitt inte är så bra när man ska visa ryggen i en reklamfilm? Jag vet det nu och eftersom jag ska föreställa en proper journalist, bakifrån (?), går jag lite bet på kläder.

Det kommer att lösa sig.
God morgon, förresten.

tisdag 2 november 2010

När man väl är beroende,

vare sig det handlar om droger, sex, mat eller något annat så är det inte någon idé att primärt fokusera på varför man blev en beroendeperson.
Det primära handlar bara om att sluta med drogen.
När man väl är beroende så är det drogen man är ute efter och alla former av känslor ger en "tillåtelse" att - till exempel - dricka.
Man super lika gärna för att man är glad som för att man är ledsen eftersom anledningen till att man dricker alkohol är att man är beroende.
När det har gått så långt handlar det inte längre om känslor.

Ut med drogen, in med nykterhet.
Sen kan vi börja snacka om varför.

En begåvad tjej

från sonen gamla nia drog ihop hela det gamla gänget idag och så åkte de till stan för att gå på bio. Med hem hit för att sova över kommer den gamla bästisen som numera bor i Täby och går i gymnasiet där... långt från vår södra förort.
Avstånden i den här stan är rätt stora emellanåt, i det här fallet sisådär fyra mil med knöliga kommunikationer.

Själv ska jag leta reda på en kavaj som inte är mönstrad till morgondagens inspelning då jag ska visa ryggsidan till.
Herregud, jag behöver ju inte ens tvätta ansiktet.

Gårdagens meny

Småpock inklusive gröna oliver. Den skålen ställde jag väldigt nära min egen kropp och när vi bjöds till bords var det bara kärnorna kvar.
  • Nybakat bröd.
  • Fantastisk fisksoppa med Aioli, mycket aioli...
  • En helt ljuvlig varm Brietårta med cocktailtomater, basilika, lite olivolja, svartpeppar och flingsalt.


  • Mer diverse småplock.
  • Äppelkaka och vaniljsås. Jag åt två portioner om man inte räknar den tredje som bara bestod av såsen.

Följande matnyttig information fick jag med mig:

  • Mungbönor är bra mot allt.
  • Surkål också.
  • Vill man gå upp (jodå, det finns de som vill) i vikt ska man gärna äta glass med frukt. Det är en bra kombo.

Jag är helt slut efter att ha skrivit ett helt inlägg om mat och måste nog knoppa en kvart eller så.



Lägger ni händerna på era barns datorer,

det vill säga kollar vilka sidor de är inne på?

Själv har jag aldrig gjort det eftersom jag tycker att det vore som att läsa någons dagbok, men jag vet att inte alla håller med.

När sonen var typ 9 hade han sökt på sex och kommit in på sidor som tydligen gjorde honom rätt förfärad.
Först försökte han trassla sig ur situationen genom att fråga mig hur man tar bort sidor som man har besökt men mitt lyfta ögonbryn fick honom att berätta om hur grabbarna på skolan hade pratat om dessa sidor som var så förbjudna.
Vid ett annat tillfälle (långt före spotify) hade han så dåligt samvete över att ha laddat ned musik - som i den här familjen är no-no - att han kom och berättade...

Jag tror mer på dialog än kontroll. Hur - eller vad - gör ni?

God förmiddag

Hellberg är trött idag, men det spelar ingen roll eftersom gårdagens kalas var så trevligt.
Värdinnan och jag har gjort oerhört mycket tillsammans och hon kan på ett mycket underhållande och detaljerat sätt beskriva våra äventyr från 80-talet.
Ja, jösses...

Nu är vi inte kärringar som sitter fast i gamla minnen även om de tål att upprepas mer än en gång.
Här och nu handlade om allt från cancervård till frisyrer - och hur det ena ledde in på det andra vet jag inte riktigt - men det kändes som en alldeles naturlig övergång att gå från Radiumhemmet till den utmärkta frisören på Blekingegatan.

På hemvägen hämtade jag upp sonen som var hos en kompis och jag tror att jag somnade strax innan två.
En lysande måndag.

I (går)dagens Expressen

hette min bok "Casanovas man".
Så tokigt det kan bli.
Klicka här för att läsa om "veckan dilemma", sexmissbruk.

måndag 1 november 2010

Här går det undan.

Jag har just blivit bokad till mitt första statistuppdrag och kommer att ses bakifrån när jag och fyra till ska föreställa journalister som ska träffa en engelsk skådis.

Inspelning på onsdag 10.30 - 14.00 på Grand Hotell; perfekt semesteraktivitet när sonen är på andra äventyr.

Eftersom jag var uppe bustidigt

i morse kändes det begåvat att ta en tupplur vid 11.30 eftersom jag ska på kalas senarre.
Precis vid samma tid tyckte mina grannar att det var dags att börja renovera badrumsgolvet.


Nu har friden lägrat sig sedan någon timma och låt oss hoppas att de är klara för idag.
Vilken tur att jag inte hade en klient här, vi hade nog fått bege oss ut för att jag skulle kunna höra vad personen sa.
Å andra sidan går det alldeles utmärkt att prata under tiden man går... så länge man inte har pälsmössor med öronlappar.
Idag är det för övrigt att strålande walk & talk-väder i min förort.
Jag var dock tyst när jag ensam gick varvet runt centrum.

Pratar med mig själv gör jag bara inomhus.

Titta vad jag fick idag!




Liz Wennbergs poesibok "I ett grovt rep."
Hon skriver poesi jag begriper, så den här ser jag fram emot att läsa.

Tusen tack, Liz!